Fem frågor till koreografen Emma Portner
Varför dans?
Så långt tillbaka jag kan minnas har vanlig kommunikation varit mycket svår för mig. Jag var, och är fortfarande, fruktansvärt blyg! Det traditionella utbildningssystemet var inte något jag utmärkte mig inom, så jag tycker om att tänka att dansen fann mig. Valde mig.
Berätta om Forever, maybe.
Det handlar om första gången du tänkte
Wow ... det här är så bra. Det kan inte bli bättre än så här.
Det här. Det här måste vara för evigt.
Sen, inte så långt efter att du fick det i din hand ...
Nej.
Det här är inte för evigt.
Så det var det! Sen första gången ditt hjärta krossades
Har inte uttalat orden ”för evigt” sen dess.
Faktiskt började du säga till folk att du inte tror på “för evigt”,
att Allt har ett slut.
Allt tar slut.
Du ser till att dra först så att inget får chansen att lämna dig.
Du ger inte allt eftersom du har bevisat, om och om igen, att det gör ont.
Så du går halvvägs in eftersom det är lugnare och framför allt: det ser till att du är trygg.
Men sen ... händer något.
En dans... en sång... en hand... En ingivelse när du blickar upp och faktiskt ser stjärnorna.
Du ser dig själv i deras pupill.
När du tänker, åh ... jag skulle inte ha något emot att stanna här ett tag.
Ett steg framåt, ett steg åt sidan.
Två steg framåt, ett steg åt sidan.
Tre steg framåt.
Hur lång tid är ett tag?
Och du tar ett kliv bort från din ”trygga ö” och tar en chansning, kanske en sista gång.
Kanske är det värt det.
Forever, maybe slingrar sig genom portaler av förlust, glimtar av hopp, intima pseudo-rum och iscensatt tillgivenhet. Verket hyllar landskapen som formar våra identiteter. Till musik av den unge amerikanske musikern Dijon, speglas influenser av koreografers gör-det-själv-anda. Koreografin strävar efter att väcka albumets element: förvrängda röster, gräsfläckar, sensommarens fuktiga hetta och överkonsumtionens töcken när natten glider iväg mot tre på morgonen. Även om det kan tas för ett explosivt slag mot det ytliga, är verket en långsam dans med livets djupa komplexiteter. Ett kollektivt utforskande av livets stora mysterier och ett handskrivet kärleksbrev till det obesvarade.
Det är en öppen hjärtkirurgi.
Det är en inre nedsänkning som gör att den tysta vårdslösheten hörs.
Det är en uppmaning till oss alla att vara mer högljudda.
Det är ett ryckande och ett slitande som känns.
Det är en längtan efter att bli hörd.
Det är en gest, en hand, en inbjudan till dans.
Det är när du böjer in dina fingertoppar och drar in mig.
En lätthet som kittlar på baksidan av mitt knä som får mig att kollapsa in i ditt bröst.
Det är vårt barnsliga skratt som snurrar som en karusell utan hastighetsbegränsning.
Det är en symfoni, en kakofoni av rött och lila.
Det är vad vi är födda till
och vi dansar med dess förlust och återkomst
i hopp om att aldrig förlora igen.
Och önskan om att vara med till slutet.
Varför titeln Forever, maybe?
Albumet vi dansar till heter Absolutely och är skrivet av den unge amerikanske musikern Dijon. På spåret ”End of record” lyder en strof ”Jag dansar som om jag känt dig för evigt men jag känner inte dig så bra. Men, hur som helst. Jag vill ha dig för evigt ... kanske”. Jag tyckte att det var ett roligt sätt att avsluta ett album som heter Absolutely.
Hur har ditt och dansarnas arbete sett ut?
Allt jag visste när jag gav mig in i det här var att jag inte skulle tänka för mycket och att musiken jag hade valt fick min kropp att röra sig varje gång, utan att tveka. Jag visste att om jag verkligen skulle använda den här musiken behövde jag DYNAMISKA artister och jag visste att det var just det jag skulle få med det här kompaniet.
Under det senaste året har jag kämpat med ett försämrat kroniskt smärttillstånd, trigeminusneuralgi. När jag gick in i den här processen tänkte jag ofta ”Jag vet inte om jag kan göra det här”, men jag visste att om jag bara dök upp så skulle dansarna ge mig allt de har. Jag har litat på dansarna när det gäller vissa val, textförfattandet, sång etc. mer än jag någonsin gjort med en grupp tidigare. För att jag kan. Dansarna är alla välvalda genier på sina egna sätt. Katrín Hall har valt ut en grupp lyssnare i världsklass.
Siare.
Tänkare.
Vänliga själar med ett häftigt behov av och önskan efter uttryck.
Jag har haft tur.
Varifrån får du dina idéer?
Från träden.
Från naturen.
Från min hund.
Från mina medarbetare.
Från musiken.
Från tystnaden.
Från böcker.
Jag får mina idéer från allt!
Idéer är det enkla. Det är resten som är mitt arbete.