Var och en som upplevde Kerstin Avemo i Schönbergs Kabarésånger när vi visade den digitalt på vår hemsida våren 2021, vet att hon har fingertoppskänsla för denna speciella stil. Nu ger hon sig på samme tonsättares Pierrot lunaire från 1912, skriven för sopran och fem instrument (flöjt, klarinett, violin, cello och piano). En fascinerande komposition som lyckas med konststycket att vara både visionärt experimentell och tidlös.
Verket – som närmast kan beskrivas som en melodram – bygger på 21 dikter av Albert Giraud och kan översättas med ”Pierrot i månskenet” eller möjligen ”Den mångalne Pierrot”. I tre delar går den kända commedia dell’ arte-figuren Pierrot igenom olika stadier: först sjunger han om kärlek, sex och religion. I den andra delen avhandlas blasfemi, våld och brottslighet och i den sista har han återvänt till sin hemstad Bergamo, där hans förflutna hemsöker honom.
Schönberg har komponerat verket i en fri, atonal stil men utan att använda sig av tolvtonsteknik. Stycket är dock inte svårlyssnat, bland annat tack vare att det anknyter till äldre musikformer som kanon, fuga, rondo och passacaglia.
Pierrots parti är skrivet som sprechgesang, alltså ett mellanting mellan sång och tal på olika tonhöjder, och ställer enorma krav på sångerskan – något vi är helt säkra på att Kerstin Avemo kommer att uppfylla.
”Pierrot är hela essensen av teatern. I hans gestalt ryms naivitet, glädje, grymhet, nostalgi och till och med hädelse. Pierrot kan aldrig existera utanför teatern men inuti den är hans frihet total. I vår föreställning är han fast inuti teatern. Det är natt och månen skapar en grotesk skrattspegel av världen utanför. Bilderna därifrån tolkar artisten Pierrot åt oss. Vår längtan efter mötet mellan scen och publik har kanske aldrig varit starkare än under den ofrivilliga separation som pandemin tvingat oss till. Däri föddes min idé till denna föreställning. När Pierrot inte får berätta sina historier är han fast i en fruktansvärd mardröm som bara publikmötet kan befria honom från.”
— Kerstin Avemo
