Spelas
19 mars — 02 juli 2021
Scen
Digitala sändningar, gofilm.se
Genre
Dans
Språk
Undertitlar på svenska
Pris
Gratis att se
Tillgänglighet
Längtan efter att få dansa för publik är stark hos våra dansare. Men för ett år sedan stängdes salongen och scenen släcktes ned. Därför bestämde sig GöteborgsOperans Danskompani för att erbjuda scenkonst i minsta möjliga format: en dansare och en åskådare, ensamma i ett rum på säkert avstånd från varandra.
Under vårvintern får 31 personer varsin unik upplevelse på GöteborgsOperans lilla scen. Var och en av dansarna har förberett en koreografi eller performance avsedd att framföras en enda gång, för en enda person. Varken dansaren eller åskådaren vet i förväg vem de ska få träffa.
Dessa 31 möten filmas och du kan se resultatet i ett antal korta filmer. Filmerna publiceras löpande under våren 2021.
Zachary Enquist förkroppsligar vår längtan efter beröring. Benjamin Behrends skriver publikens känslor med sin kropp. Micol Mantinis italienska poesi och rörelse blir en känslostark upplevelse. Anna Ozerskaia får sin publik att le trots att vi alla sitter fast i oförutsägbarhet.
Arika Yamada och hennes publik delar närvaro och intryck tills deras andning synkroniseras. Joseba Yerro Izaguirre väcker skratt och förundran. Endre Schumicky förstummar sin publik med rörelser och ljud. Yasmin Mahmoud ger och får kärlek.
Riley O’Flynn visar osäkerheten många av oss känner. Rachel McNamee utmanar oss i sina känslouttryck och frågar oss var våra gränser går. Waldean Nelson berättar om det tysta året. Hiroki Ichinose förkroppsligar vårt gemensamma hopp, vår aldrig sinande tro på en ljusare framtid. Therese Fredriksson följer musiken och fantasin och låter målarpenseln fortplanta rörelserna.
Sabine Groenendijk förkroppsligar det viktigaste vi kan ge varandra -- vår tid. Tsung-Hsien Chen låter händerna fungera som sällskap i ett stängt rum. Jesse Bechard visar hur ett utrymme förändras när berättelser möts. Hos Dan Langeborg stannar nästan tiden när rörelserna får ta plats. Emilie Leriches dans berättar något om hur somligt hänger ihop och har en mening, medan annat är fullständigt ogreppbart.
Frida Dam Seidel väcker frågor om sårbarhet och hur vi kan våga blotta det vi bär på längst in. Duncan C Schultz undrar vad som uppstår ur ett möte, ur mellanrummet, mellan två personer. Fan Luo antar klassiska poser för att sedan gå loss på det dukade bordet. Janine Koertges stycke är meditativt, suggestivt och avskalat i associativa rörelser till improviserat piano. Einar Nikkerud förkroppsligar minnen av en första förälskelse och en tur i det vilda.
Ingeborg Zackariassen: Ur varje stund, föds nästa. Ur varje impuls, föds en ny. Men i mötet finns bara det. Christoph von Riedemanns berättelse handlar om det flödande vattnet som förändrar, bygger upp, kastar sig ut, och eroderar. Hos Amanda Åkesson, får rastlösheten och frustrationen rörelser i en hetsig jakt efter stillhet och närvaro. Maxime Lachaume dansar sin sista dans med GöteborgsOperans Danskompani, berörande, med tillförsikt och nyfikenhet.
Valērija Kuzmiča förkroppsligar frågor om hur snöflingor formas, och hur en dag börjar. Hur vet vi vilka vi är? Och om vi någonsin tagit första steget mot att förlåta. Ur en organisk rörelse hos Etay Axelroad träder en människa fram, i avklädd sårbarhet, med kraften och viljan som följeslagare. Erik Johansson låter associationerna flöda, golvet vibrera när han skapar upplevelser ur luften. Angelina Allen de Melo visar hur mycket våra händer och fötter kan berätta. Men vi döljer fötterna i skor och förlorar kontakten med jorden. Våra händer är ständigt upptagna. Men tänk om våra kroppar är en karta över våra inre landskap?
Det här är den sjunde filmen.
