Hur Wagners gudaskymning blev Ragnarök
1874 flyttade hela familjen Wagner till Bayreuth: Richard och hans nya maka Cosima, deras tre barn Isolde, Eva och Siegfried samt Cosimas två döttrar från ett tidigare äktenskap. Samma år fullbordade Wagner komponerandet av tetralogins sista del Ragnarök. Den första stenen till festspelhuset i Bayreuth hade redan lagts två år tidigare. Även om kungen bidrog en hel del ekonomiskt till framförandet av hela Nibelungens ring, fick man göra olika penninginsamlingar. Hela Ringen-projektet blev en stor ekonomisk förlust som inte kunde upprepas under Richard Wagners levnad.
Till festspelshusets salong utgick Wagner från den grekisk-antika, ursprungliga tanken för hur publiken skulle placeras som i halvcirkelformad arena likt de grekiska teatrarna. Den svagt bågformade jätteparketten innebar dessutom en demokratisk tanke att alla skulle se lika bra från alla platser. Salongens utsmyckning skulle hållas enkel och inget skulle störa det som tilldrog sig på scenen – snarare skulle allt peka fram emot det. Orkesterdiket sänktes längre ner och placerades under scenen, vilket gav en perfekt akustisk balans mellan rösterna på scenen och orkestern. På scenen ville Wagner ha den absolut mest moderna scentekniken, vilket innebar en realistiskt illusorisk dekor signerad Josef Hoffmann. Det ställde stora krav att framställa simmande rhendöttrar, valkyrior som red igenom luften, en eldsprutande drake och en hel värld som skulle brinna upp samtidigt som floden Rhen svämmade över sina bräddar.
De tekniska utmaningarna var många, och en av dem kom redan i första scenen: hur skulle det se ut som att rhendöttrarna simmade under vattenytan? Ett slags vagnar hade konstruerats som hade höga stålställningar högst upp där sångerskorna skulle ligga – en på varje vagn. Varje ekipage sköts på av två män bakifrån och styrdes från fören av en tredje man vid en ratt. Dessutom var varje rhendotter tvungen att ha en dirigent var i kulissen, så inalles krävdes det alltså tolv personer för att passa upp på rhendöttrarna! Publiken såg dem ”simma” genom en vattenslöja som hängde längs scenöppningen.
Ovanpå allt så slocknade ljuset av misstag i salongen under en av de sista repetitionerna, men Wagner fann det utmärkt för att förstärka illusionen och koncentrationen till scenen. Så han valde att behålla det så, och från den dagen gick allt fler teatrar successivt över till att ha sina salonger nersläckta. I enlighet med Wagners idéer om allkonstverket där alla komponenter – musik, text, bild, ljus, plastik etc. – skulle stråla samman och där ingen fick dominera över någon annan, ingick sångarnas plastik och skådespelarförmåga som en av dessa viktiga komponenter.
Verket ställde närmast omänskliga krav på sina utövare vid detta första framförande som dirigerades av Hans Richter och där de största rollerna gjordes av Franz Betz som Wotan, Amalie Materna som Brünnhilde och Georg Unger som Siegfried. Urpremiären blev omtalad över hela Västvärlden, prominenta personer från många länder närvarade trots usel komfort och hem till Sverige rapporterade Wagnerproselyten Fritz Arlberg.
Ragnarök var den första text skrev, då under titeln Siegfrieds död, men den sista han komponerade. Tveklöst är det den jämnaste av Ringdelarna – den enda som helt och hållet är komponerad efter det tolv år långa, förlösande uppehållet. Här finns inte en reva, inte en lapsus trots att det är den längsta delen – ett framförande överstiger sina modiga fem timmar. Första akten, en av Wagners längsta som går på två timmar blankt, känns i mitt tycke som en av hans kortaste. Vi kastas direkt in via de klanger kring Brünnhildes uppvaknande där vi slutade senast. De tre nornorna som inleder prologen har var och en i sitt röstfack tacksamma partier där sångstämmorna flyter perfekt gentemot texten och orkesterns ledmotiv.
Mer än i de andra delarna har Wagner försett Ragnarök med glansfulla orkestermellanspel, där flera av dem ofta hörs separat i världens konsertsalar. Två av dem inträder redan i prologen: Morgendämmerung (Gryning), som skildrar Brünnhilde och Siegfrieds kärleksfulla uppvaknande, samt Siegfrieds färgrikt orkestrerade Rhenfärd som skildrar hjältens färd mot gibichungarna längs floden Rhen. Mellanspelet mellan de två bilderna i tredje akten utgörs av en stort anlagd sorgmarsch, där man ser tillbaka på den nu döde Siegfrieds liv via en stor mängd ledmotiv.
En fängslande person är valkyrian Waltraute, som första aktens andra bild har trotsat Wotans förbud och sökt sig till den utstraffade Brünnhilde. I sin långa monolog, suveränt ledsagad av orkestern, försöker hon få Brünnhilde att återge ringen till Rhendöttrarna. Skickligt ställer Wagner de två kvinnornas principer mot varandra i deras sångstämmor – den svalt rättrådiga mezzon Waltraute mot den överhettat förälskade Brünnhilde. Här inträffar i stället den dramatiska träta som enligt myten borde ha tillfallit Gutrune. I Eddan har Gudrun och Brynhild en våldsam uppgörelse, men tyvärr har Wagner gjort Gutrune till en mycket blek och rapsodisk figur i jämförelse.
Wagnersopraner som sjungit alla tre Brünnhilde-rollerna brukar föredra Ragnarök: trots att detta maratonparti ibland ligger litet lågt för en sopran, är det perfekt sångligt uppbyggt. Hennes grandiosa slutscen, där hon till slut förenar den älskande kvinnan med den allvetande gudinnan – är ett veritabelt kraftprov för varje högdramatisk sopran, närmare 20 minuter att sjunga. Wagners sopran Amalie Materna blev enormt framgångsrik och sjöng även partiet några år senare på Wiener Hofoper, då Nibelungens ring började sitt segertåg i Europa.
Göran Gademan, dramaturg
Ovanstående är ett kortare utdrag ur Göran Gademans nyutkomna bok Wagner som dramaturg, återgivet med förlagets tillstånd. Boken säljs bland annat i GöteborgsOperans shop.
