Om nötknäppare, vinterdrömmar och texturval
av Göran Gademan, dramaturg
E.T.A. Hoffmanns konstsaga Nötknäpparen (1816) handlar om flickan Marie som får en nötknäppare i julklapp. Efter att ha besegrat den grymme muskungen visar sig nötknäpparen vara en ung man som till sist blir Maries make.
För att vara skriven för barn är berättelsen relativt omfattande och ordrik. På flera sätt liknar den många andra av Hoffmanns berättelser. Den börjar realistiskt med en utförlig skildring av en ordinär miljö. Efterhand sticker Hoffmann in övernaturliga inslag som får läsaren att undra vad som är verkligt och vad som är dikt. Eller är alltihop en dröm?
Huvudpersonen Marie somnar vid flera tillfällen och till en början förstår man att hon drömmer. Allt eftersom glider dröm och verklighet ihop. I sista kapitlet kommer ett kusinbarn till Maries gudfar Drosselmeier på besök, klädd exakt som nötknäpparen. Han tackar Marie för hennes hjältemod och läsaren förstår att allt faktiskt varit ”på riktigt”, till skillnad mot Tjajkovskijs balett. Hoffmanns historia slutar med giftermål mellan Marie och den före detta nötknäpparen – det gör den inte hos Tjajkovskij där det mesta tycks ha varit en dröm.
Pjotr Tjajkovskij komponerade musiken till Nötknäpparen år 1892. Librettot, baserat på Hoffmanns historia, skrevs av Marius Petipa och Lev Ivanov stod för koreografin. Uruppförandet ägde rum på Marinskijteatern i Sankt Petersburg samma år. På flera punkter avviker Petipa från Hoffmanns originalhistoria. Slutet har redan nämnts. Vidare heter huvudpersonen nu Clara och större delen av berättelsen utspelar sig i det karamelland som Marie reser till mot slutet i Hoffmanns saga. Från detta avsnitt i baletten är flera satser i den så kallade Nötknäpparsviten hämtade, såsom rörflöjternas och sockerféns danser. På grund av detta har det inte varit möjligt att koppla ihop musiken från sviten med de lästa avsnitten ur Hoffmanns saga.
Ur Hoffmanns berättelse har jag valt ut ungefär en åttondel som läses från scenen. Jag har strävat efter att behålla grundstommen och låta historien följa en sammanhängande tråd. Varje mening är dock Hoffmanns egen, i Ingrid Windischs översättning, med undantag från Drosselmeiers saga i mitten. Sagan är viktig för förståelsen av varför kusinsonen förvandlats till en nötknäppare. Men då sagan är omfattande återges den här i en resumé med andra formuleringar.
Medan Nötknäpparen är ett av Tjajkovskijs sista verk, är symfonin Vinterdrömmar hans första betydande verk. Som ny, ung kompositör lade han ner ett enormt arbete på verket. Långt senare sa Tjajkovskij själv att trots att det var ett omoget verk hade det mer substans än många av hans senare kompositioner.
Symfonin är indelad i fyra satser, ett klassiskt antal. Den första snabba satsen har undertiteln ”Drömmar om en vinterresa”. Den andra, långsammare och sångbara, ”Det öde, dimhöljda landet”, har ett återkommande tema. Temat tog Tjajkovskij från en tidigare symfonisk dikt, Stormen, medan scherzosatsen bygger på den tredje satsen i en tidigare pianosonat. I symfonins sista sats baserar Tjajkovskij både huvud- och sidotemana på en rysk folksång. Han knyter också an till symfonins första sats innan symfonin avslutas med en kraftfull coda.
