Britten och hans Peter Grimes
Artikel av Göran Gademan, dramaturg
England är ett märkligt fall i operahistorien. Under hela 1700- och 1800-talen låg de i framkant med att ta nya operor till London. Ofta var de snabba med att ta dit de största italienska, franska och till och med tyska operorna med de främsta sångarna. Men själva presterade de inga operor av intresse från Purcells dagar till mitten av 1900-talet.
Stort genombrott
Men då vände framgångarna helt för den engelska operan: 1945, mitt under krigets slutskede, uruppfördes en opera som skulle bli en av de mest spelade överhuvudtaget. Händelsen var den största hittills inom Englands operahistoria och kompositören hälsades som den främsta sedan Henry Purcell. Verket var Peter Grimes och tonsättaren den 32-årige Benjamin Britten. I titelrollen sågs hans livskamrat och inspiratör, tenoren Peter Pears. På grund av kriget var Covent Garden ännu stängd och uruppförandet skedde på Sadler's Wells, nuvarande English National Opera. Britten hade växt upp som pianistiskt underbarn i Englands ostligaste stad, Lowestoft i Suffolk. Som homosexuell präglades hans uppväxt av pennalistiska lärare i skuggan av första världskriget, som hade skördat många offer bland bybefolkningen. Hans skapade domineras därför av två teman: ett starkt pacifistiskt budskap samt ett utanförskap med undertoner av manlig homoerotik. Närheten till havet i det lilla kustsamhället med en stark social kontroll går också som en röd tråd genom hans verk.
1937 blev Britten och Pears ett par, och mötet skulle förändra dem bägge för resten av deras liv: för Brittens del innebar inspirationen från den unge tenoren att han riktade in sig mer mot vokalmusik och opera än han först tänkt. Han hade avslutat utbildningen på Royal College Music i London i början av 1930-talet, men ansåg att privatlektionerna för tonsättaren Frank Bridge hade gett betydligt mer. För Pears del innebar Brittens skapade ett förlösande av en då ganska oansenlig lyrisk tenor - för honom skulle tonsättaren skriva hela nio huvudroller. Paret levde i ett kreativt förhållande som även innebar librettoskrivande, skapande av musikfestival, organisering och rollbesättning. De levde öppet tillsammans i ett samhälle där homosexualitet var kriminellt ända fram till deras sista nio år. Då Britten dog 1976 hade förhållandet varat i nära fyrtio år.
En dekadent tillvaro
Vid krigsutbrottet 1939 flydde de båda som övertygade pacifister till USA tillsammans med poeten W. H. Auden. I New York bodde de i ett säreget kollektiv med bland andra Audens partner Chester Kallman, syskonen Klaus, Golo och Erika Mann samt en mängd omsusade konstnärer och författare som av och till vistades i lägenheten. Britten och Auden arbetade på operetten Paul Bunyan som fick sin urpremiär 1941 – till kritikernas förfäran, och Britten drog in verket. Till sist blev det för mycket för Britten och Pears; de bröt med Auden och flyttade till Kalifornien. I en bokhandel hittade Pears en artikel om 1700-talspoeten George Crabbe, varpå de läste hans diktcykel The Borough. Crabbe var född på samma ställe som Britten, vilket gav omedelbar hemlängtan. Tillsammans med Pears återvände han till England via ett svenskt lastfartyg. De hade The Borough med sig, samt en ansökan om att få bli undantagna från vapentjänst.
Crabbes The Borough från 1810 består av 24 brevpoem om byn och dess karaktärer. Som förebild till Peter Grimes stod en råbarkad typ vid namn Tom Brown, som avrättades 1776. Hos Crabbe är Grimes en kriminell sadist, skyldig till tre mord på sina lärlingar (två i operan). Grimes dör oförlöst i slutet av dikten, plågad av förvirrade visioner och samvetskval över pojkarnas död. Det är en moralisk och klarsynt berättad historia utan sympati med huvudpersonen. Tveklöst kan Pears ses som meddramaturg till operan. Tillsammans med Britten beslöt han att förändra Crabbes bild av Grimes från ond och moraliskt förkastlig till en plågad individ och offer för samhället. De såg i Grimes en bild av sig själva – utanför en gemenskap som tog avstånd från pacifister och homosexuella.
Verket växer fram
Erbjudandet att skriva librettot gick till den radikale journalisten och dramatikern Montagu Slater sedan Christoph Isherwood tackat nej. Under bearbetningarna försvann en del detaljer ur Brittens/Pears förlaga, vilket gjorde att det definitiva slutet fick en renare karaktär och ett klarare händelseförlopp. Operan skrevs i prolog och tre akter med varje akt indelad i två scener, och där varje scen föregås av ett orkestermellanspel. 1944 komponerade Britten operan i deras hem några kilometer från Aldeburgh, just de omgivningar som beskrivs i librettot. I The More House från 1600-talet som fortfarande finns kvar, utspelas prologens rättegång. Den som besöker Aldeburgh med dess långa kustremsa och dofter av hav, tång och färsk fisk, inser hur mycket av omgivningen som präglar Peter Grimes partitur. Havet har alltid präglat Brittens musik, men i Peter Grimes är det närvarande i varenda takt.
Efter urpremiären utnämnde kritikerna Britten till hoppet för inte bara den engelska, utan hela den europeiska operan. Med engelska mått mätt var Britten modern och radikal – han hade gjort rent hus med de senromantiska tendenserna hos Delius och Vaughan Williams. Men hans musik vilar fortfarande på tonal grund – tolvtonsteknik hade han provat i sin ungdom men omgående lagt på hyllan. Wagner med sin eviga melodi var heller inget för honom. Istället sökte sig Britten till äldre musikformer före den romantiska eran – han studerade Purcell och en elisabetansk tonsättare som Dowland. I delvis neoklassicistisk stil kunde han gå tillbaka till äldre former som aria, recitativ, duett, kvartett och mellanspel. Han använde sig också av beprövade former som variation och passacaglia. Musikaliskt använder han i Peter Grimes direkta återkommande citat från sig själv, snarare än en tematisk utveckling. Ofta använder han sig av bitonalitet och emellanåt kontrasterande tonarter. Grimes får en tonart medan temat som symboliserar byn har en annan. De sex havsmellanspelen skildrar hela tiden havet som kommentator och understrykare av stämningarna som råder i operan: hetsande storm, soldränkt gnistrande stiltje eller ödesmättad dimma med mistluren i bakgrunden.
Slutscenen är den kanske starkaste i operan. Den föregås av det sista mellanspelet ”Dimman”, och kvar ligger sedan tonen av en sordinerad mistlur. Grimes är i upplösningstillstånd, hans sinne och förstånd har blivit förmörkat. Utanför scenen hörs kören ropa på Grimes, som de fortfarande jagar, i svaga ackord. Han sjunger sin oackompanjerade slutmonolog innan han uppgiven lyder uppmaningen att segla ut med sin båt och sänka den. Livet i byn återgår till det vanliga och Britten avstår från symfonisk apoteos eller förklaring. I den iskalla epilogen ser befolkningen en båt sjunka, men avfärdar det som ”ännu ett rykte”. De stillsamt harmoniska takterna med den lugna havsinteriören från första aktens första bild återkommer, och livet återgår till det vanliga – eller?
En outtömlig opera
Operan innehåller ett antal skarpt tecknade karaktärer, från den ständigt berusade metodisten Boles (tenor), över den bombastiske domaren Swallow (bas) till den intrigerande mrs Sedley (mezzo). Den sistnämndas lystnad efter skvaller och kontroll över människors leverne orsakar egentligen hela Grimes olycka. Som de andra har hon lik i garderoben, i hennes fall ett narkotiskt missbruk i form av tabletter, som hon kommer över på halvt olagliga vägar. Britten och hans librettist Slater visar allas skröplighet och dubbelmoral, men framför allt är det ett verk om konflikten mellan individen och kollektivet, där kören har ett glansfullt och varierat parti. Krogscenerna med alla sina små detaljer har en enastående musikdramatisk skicklighet och flöde.
Britten har ibland kritiserats för att inte kunna skriva stora kvinnoroller, men det är knappast sant. I Ellen Orford tecknar han ett varmt porträtt av en outsider som Grimes, och de två närmar sig varandra utan att lyckas nå fram. I en stort anlagd aria med kärva basgångar har Ellen i första akten modet att gå emot de övriga och erbjuder sig att hämta Grimes lärpojke. Men även hon mals ner av kollektivet och tvingas se hur Grimes, uppmuntrad av den rekorderlige Balstrode, går ut och dränker sig. Även mezzopartiet Auntie (Moster), en luttrad krogvärdinna och möjligen bordellmamma, är ett starkt porträtt av en kvinna som ger männen svar på tal, men till sist blir även hon uppgiven. Andra aktens kvinnoensemble ”From the gutter” (Från rännstenen) är med sin tjusande stämsång en pacifistisk uppgörelse med männens eviga benägenhet till våld.
