För Alan Lucien Øyen är Oblivion en reaktion på vår verklighet, där allt snurrar allt snabbare och där drömmar ställs mot hur det i själva verket blev.
av Ove Haugen, skribent, radioröst och föreläsare.
När Alan Lucien Øyen senast gästade GöteborgsOperan var det med dansverken Kodak och If we shadows have offended. I det sistnämnda rörde han sig i ett slags barndomslandskap och utforskandet av barndomen kunde också ha blivit premissen i Oblivion. Men covid-19 kom emellan.
– Vi har inte gjort en pandemipjäs, men i början frågade jag mig hur man skulle hantera den nya verklighet vi befann oss i. Det var svårt att skapa. Plötsligt fanns det ingen framtid att projicera drömmarna på. Konceptet vi arbetade med från början ändrades och vi landade i en scenografi som liknar en konturteckning av det som en gång var, eller skulle vara. Den består till stora delar av enkla, sammanhängande streck – vi har ett slags metallskelett, det finns en dörr, det finns ett träd och några kors. Allt är konturer i vilka fantasin, minnena och barnperspektivet infogas. Vi kan fundera på vad som inte längre finns där – är det ett hus, en trädgård, en gravplats?
Trots att konceptet ändrades hölls alltså blicken kvar på det förgångna, och resultatet blev Oblivion. Alan Lucien Øyen betraktar verket som en reaktion på den verklighet vi lever i, där allt accelererar och där det förflutnas drömmar och visioner ställs mot hur det i själva verket blev.
– Saker försvinner, dels för att man aktivt försöker skjuta dem ifrån sig genom olika sorters bedövning, dels för att vi inte längre vet vad som var. Det kan låta mystiskt, men när vi talar om det förflutna måste vi fråga oss: Vad har egentligen hänt? Och vad var det framtiden skulle vara? Framtiden är ju alltid en projektion baserad på erfarenheter.
Som en kontrast till det neurotiska tillstånd som målas upp finns Fred Rogers, amerikanen och tv-värden som mellan 1968 och 2001 gjorde barnprogrammet Mister Rogers’ Neighborhood. Rogers uttryckte ofta sin oro för en samtid som är mer intresserad av oväsen och informationsbrus än av stillhet och undran.
– Han är en inspirationskälla och en god människa, men det kan också ta sig groteska former när en dansare rör sig frenetiskt, som ett rop på hjälp, medan Mister Rogers sjunger ”It’s a style to wear a smile”. På samma gång finns det något vackert i kontrasten, i den dramatiska situationen en människa går igenom.
Det neurotiska ges överhuvudtaget ett tydligt uttryck i koreografin, som har vuxit fram i en intensiv dialog med ensemblen.
– Det är mycket rörelse, det går snabbt.
All koreografi vi har skapat har sin bakgrund i innehållsmättad text, så det är väldigt lite av dansen som har en rent abstrakt form. Det kan se abstrakt ut, men för dansaren är det en kavalkad av information hela vägen.
Just detta, det textburna, dansteater framför abstrakt dans, är ett koncept som inte har ändrats sedan Alan Lucian Øyens förra uppsättning på GöteborgsOperan.
– Samtidigt har Oblivion ett öppnare universum. Men för mig är det ändå en historia och jag hoppas att den har tillräckligt med utrymme för stillhet och fantasi för att den som sitter i publiken ska kunna säga: ”Ja, jag fattar!”. Sedan sitter det kanske någon bredvid som har en helt annan tolkning, och det är helt okej.
