Dansarna Arika Yamada och Riley O’Flynn berättar om sin syn på dans, om repetitionsarbetet med Here not here och om tankar som väckts under processen.
Riley:
Att dansa är att uttrycka något med kroppen, som i sig är ett rike fyllt med oändliga möjligheter. När du dansar med en särskild avsikt ryms fortfarande dessa möjligheter, även om du då har ett slags vägbeskrivning, en intention, som kan tolkas på många sätt och betyda olika för olika personer. Om en intention betyder något speciellt för mig blir det som mest nödvändigt att uttrycka det genom rörelse.
Arika:
För mig handlar dans om att låta rörelser bryta igenom minnets labyrint, bryta sig igenom huden och ta sig ut. Dans är att förstå varandra utan att behöva förklara. Det är som ett universellt språk som överskrider barriärer och hjälper oss att knyta an till varandra.
Till skillnad från andra dansverk befinner vi oss den här gången i olika rum. Varje rum är sin egen scen med sitt eget känslotillstånd. Under repetitionerna behövde vi vara följsamma och snabbt hoppa mellan idéer – det gjorde processen levande och jag fick använda många delar av min kreativitet.
Riley:
Ja, det är något särskilt med att hela kompaniet är med i samma verk, fast uppdelade i två lag. Vanligtvis är vi bara ett lag och då är man är hela tiden inne i verket. Det gör det svårt att betrakta det utifrån. När vi är två lag i samma verk kan vi gå utanför oss själva och upptäcka detaljer som vi annars inte skulle ha sett. Det skapar ytterligare en dimension att kunna se verket med publikens ögon och reflektera över vad de kan bära med sig in i föreställningen.
Arika:
Arbetssättet i den här processen har varit uppfriskande. Vi har varit betrodda och uppmuntrats att ta ägandeskapet över det vi gör. Maxine har gett oss bildspråk och nyckelord som fångar essensen av det hon letar efter i en scen. Mina kollegor och jag har sedan gått till en annan studio och lekt med idén, och sedan föreslagit en scen eller ett rörelsematerial. Tolkningen kan vara huvudet på spiken – eller inte. Maxine är en mycket intuitiv person och vet när något stämmer. När det inte har varit rätt har vi fått fler specifikationer och försökt igen. Mycket av verket består av detta, ansträngningen, att försöka förstå varandra och försöka igen tills vi fångar essensen av ett ögonblick som för historien framåt. Ju ärligare vi kan vara i vår kommunikation, desto närmare har vi kommit en gemensam väg framåt. Det är samarbete.
Vi har även pratat mycket med varandra. Jag har kollat av med de andra hur deras scener utvecklas så att jag vet vad publiken har upplevt innan de kommer till rummet där jag befinner mig, och vart de ska sedan. Ett rum skapar minnen som publiken bär med sig in i nästa. Men oavsett om man har sett del 1 eller inte så har man ju med sig egna upplevelser och minnen in i salongen.
Riley:
I del 1 kommer vi nära publiken vid ett par tillfällen. I dagens samhälle är vi inte så vana vid att vara nära en främling utan att ha något att fästa blicken på, som mobilen, annonserna på bussen eller spårvagnen, eller kanske en bok. Det kan vara påfrestande när den så kallade fjärde väggen försvinner och det går inte att gömma sig. Men jag ser det som en ovanlig chans för oss att studera varandra, och att vara nära, utan att kunna ta vägen någonstans. Jag hoppas att publiken känner sig bekväm och vill delta i verket. Jag tror inte att det kommer att bli särskilt konfronterande. De kan lita på oss.
Vi får se vad som händer med restriktionerna hur mycket publik vi får ta in, både i del 1 och 2. Några av mina mest givande stunder som jag har upplevt som dansare har varit i de mer intima mötena, med mindre publik.
Arika:
Det kan vara obehagligt att vara nära någon annan, en främling, men när du väl ha tagit dig bortom obehaget kan det bli en stor, gemensam upplevelse. Vi kommer att försöka dra publiken med oss in i ett tillstånd där de inte tänker så mycket utan bara hänger sig åt upplevelsen.
I processen har vi pratat om ifall vi ser oss själva gå från det teatrala till det kroppsliga eller tvärtom. Jag går från det teatrala till det fysiska, tror jag. Med att vara teatral menar jag att anknyta till den mest autentiska mänskliga upplevelsen jag kan. Som att längta, att försöka fylla ett tomrum genom att ta tag i något som inte längre finns där. Det jag kan känna. Och när jag kan känna kommer det att röra mig.
Maxine öppnar för att dansaren kan ta med sitt eget bagage. Det innebär att en situation som dansaren befinner sig i i del 1 kan berätta något även i del 2. Själv lämnar jag ett slags firande och bär minnet av det med mig när jag nästan ramlar in på scenen. Jag ska fortfarande vara kopplad till minnet av något som jag just har upplevt. Kanske hände det för en timme sedan. Kanske för en minut sedan. Kanske har det gått 20 år. Oavsett bär jag med mig minnet men också förlusten av upplevelsen.
Riley:
Det är som att vi människor delar ett minne av att ha upplevt något tillsammans. Några minnen är alltid gemensamma eftersom vi alla rör oss genom livet.
Arika:
Det är också något med att vara fullt närvarande och levande en stund och sedan tömmas på den upplevelsen, som om din själ eller ditt minne var på väg att lämna dig. Under repetitionerna har vi befunnit oss mycket i det tillståndet, när känslan av kontakt bara finns kvar som minne. Minnet av någon som en gång var där – det har definitivt varit en viktig ingång för oss.
Häromdagen läste vi tillsammans en text som Maxine har skrivit. Det hon uttryckte i den kommer ut som rörelser när vi försöker dela med oss av våra egna erfarenheter av förlust, av att känna oss vilsna i livet eller i världen.
