Den klädda nakenheten – Hoffmann in på bara skinnet
av Bente Rolandsdotter, kostymdesigner
Att separera är som att kläs av in på bara skinnet. Vem är jag, vilka var vi, vem blir jag nu ...?
En pånyttfödelse. Ibland önskad, klädd i revanschens färgsprakande kostym fylld av energi. Ibland oönskad, där det enda skyddet mot omvärlden är en hud tunn som silkespapper.
I Hoffmanns äventyr får vi följa med på en resa in i minnen, nostalgi, kärlek och tvivel.
Vad minns man av ett första möte, hur luktade regnet, hur bultade hjärtat, andades vi i takt?
I kostymarbetet är kroppar, rörelse och förhöjda siluetter en ständig inspiration. En kardinal förvandlad till schackpjäs, ett studentgäng i den oförlåtande maskulinitetens uniform och en urspårad fest som tar formen av en backanal.
Humorn, värmen och galenskapen i Hoffmanns äventyr lånar sig till fantastiska, skruvade kostymer. Mardrömmar och ljuva minnen tätt sammanslingrade i musik, scenografi och kostym. Första dejtens blommiga skjorta flyter ut till en noppig morgonrock som snuttefilt ...
Minnen av allt som hänt blandas samman till groteska, skruvade mardrömmar. Nostalgins varma färgskala möter den obarmhärtiga omvärlden i skrikigt svartvitt.
I sökandet efter klarhet i vad som hänt blir den egna kroppen påtaglig, som bärare av tillhörighet och som den ensamma grunden för ens existens.
Kroppen tillåts vara mänsklig, rolig, vacker, funktionell och uppgiven på samma gång. De inre krafterna, Egot och Musan, blir nakna keruber som brottas och bråkar om kontrollen över tankarna.
Att klä denna nakenhet krävde ett långt och innerligt förarbete. Vi har klämt, granskat och diskuterat. Hur rör sig överarmens lösa hud, var exakt övergår skuldrans valk i magens välvning och hur stor är egentligen en ”helt vanlig” bröstvårta? Att närma sig kroppen rustad med trikå, frigolitkulor, vadd och silikon och utan dömande blick, utan önskan om anpassning eller kontroll, har varit en frigörelse. Plötsligt såg vi på oss själv och varandra med nyfikenhet och glädje. Arbetet med Hoffmanns äventyr har på så sätt blivit en resa för oss alla. Med egna erfarenheter av separation, åldrande och njutning har jag låtit vår kostymvärld, både den klädda och den nakna, växa fram. Ur sorg kommer glädje, och ur vadd och frigolit växer en ljuvlig kropp.
Från separationens ensamhet kan man bara hitta vägen själv, inte utan hjälp, men med ett fast grepp i den egna handen får man leda sig själv mot den nya garderob man önskar klä framtiden i.
Så låter vi vår Hoffmann söka sin väg genom dimma och drömmar, mot klarhet och konstnärskap.
