När urpremiären av Otello ägde på rum på La Scala 1887 var det den första nya Verdioperan på sexton år och den första skriven för en italiensk operascen sedan Maskeradbalen 1859. De högt ställda förväntningarna infriades - Otello blev en triumf. I musiken iscensätter Verdi Shakespeares berättelse i ett oupphörligt flöde. Från första takten, med orkesterns jättekrasch som drar igång stormscenen med skeppet i kvav, naglar tonsättaren fast sin publiken i stolen. Där sitter man sedan fjättrad tills Otello drar sin sista suck i fjärde akten.
Otello har framhållits som ett skolexempel på operakomponerande; den är faktiskt nästan för perfekt. Även om den inte har spontaniteten hos Rigoletto eller Maskeradbalen, har musiken en slående fräschör för att vara skriven av en man i sjuttioårsåldern. Gränsen mellan recitativ och aria är upplöst och musiken löper i total samklang med texten. Där finns ariosa förtätningar, men musiken går sedan ständigt vidare utan avbrott. Ändå står sången i centrum; mestadels är den helt drivande även om orkestern har en stor roll. I grand opéras efterföljd är Otello ett resurskrävande verk, en stor köropera med storslagna ensemblescener och mycket scenmusik.
Titelrollen är en av de mest fascinerande tenorrollerna i hela operalitteraturen - en häpnadsväckande trovärdig studie av en människa som bryts ner psykiskt, steg för steg. Från den glansfulla entrén och den vibrerande kärleksduetten går Otello stadigt nedåt under Jagos inverkan. I den stora monologen i tredje akten, då Otello rasande har kört Desdemona ut ur rummet, låter Verdi honom viska fram de första replikerna till ett krypande tema i orkestern, för att sedan växa till ett avslutande furiöst utbrott. I slutakten efter mordet visas en nedbruten människa som i förtvivlan försöker frammana kärleken till sin älskade innan han dör för egen hand.
Knappast mindre fascinerande är porträttet av Jagos intrigroll. Till isande tongångar förklarar han att tillvaron är ett intet, bara ondskan kan regera. Mest konventionell är Desdemonas lyriskt kantabla roll, men Verdi har gett henne ett par laddade scener: slutet är gastkramande då Desdemona väntar att Otello ska komma och förutspår sin död. De sista skira stråkklangerna går över i ett mörkt dunsande tema, oändligt svagt, då Otello kommer smygande för att fullborda sin handling.
Inte undra på att Otello snabbt spred sig över världen, även om det verkligt svåra var, och är så än idag, att hitta en sångare som behärskar titelrollen.
– Göran Gademan, dramaturg
Ur Göran Gademan: Operahistoria, Gidlunds förlag 2015. Avsnittet återges med tillstånd av förlaget.
