Dirigenten Evan Rogister har flera sömnlösa nätter framför sig – efter en kväll med Wagner har han svårt att sova. Wagners musik kryper under huden. Men den som en gång tagit till sig musiken vill uppleva den om och om igen. Det gäller också dirigenten.
”Richard Wagner bröt med hur opera traditionellt hade komponerats och han var den förste att använda ledmotiv, det vill säga musikaliska teman som representerar känslor, sinnesrörelser, händelser, människor. Nibelungens ring är på ett sätt en symfoni i fyra delar med olika inriktningar, där varje del i sin tur kan delas in i fler delar. I Rhenguldet finns fyra större scener där var och en har en tydlig karaktär och där varje ledmotiv återkommer flera gånger. Till exempel kan Wagner presentera ett tema som vatten i början av en opera i ett sammanhang där musiken böljar, strömmar fram. Sedan lägger han in samma ledmotiv i en annan scen med en helt annan musikalisk karaktär. På så sätt påminner han lyssnaren om det som hände tidigare. För många går detta obemärkt förbi men på ett omedvetet plan gör lyssnaren ändå kopplingen. Det märks att Wagner var mycket intresserad av människans undermedvetna och snudd på besatt av filosofer som Shopenhauer och Hegel.
Att dirigera en så traditionell konstform som opera handlar bland annat om att ta tillvara och förhålla sig till kunskap, historia och tradition. Som dirigent behöver jag känna till hur andra har dirigerat ett stycke innan jag själv bestämmer hur jag vill göra. Att bortse från den samlade kunskapen vore naivt. För inget hus är det andra likt – jag måste alltid ta hänsyn till storleken på lokalen där vi spelar, vilka sångarna är och hur orkestern låter. Också tempo är unikt för varje situation och varje hus. Ett relativt snabbt tempo som fungerar på GöteborgsOperan går inte att använda på exempelvis Metropolitan. I en större salong behöver det gå aningen långsammare, ljudet behöver vara aningen bredare. Det här är något man lär sig, både genom att dirigera själv men också genom att lyssna på andra.
Jag har haft förmånen att få arbeta med den tyske musikern och dirigenten Richard Trimborn. Han var bland annat tidigare orkesterchef på Bayerischen Staatsoper, men framförallt var han dirigenten Carlos Kleibers bästa vän och musikaliska assistent.
Bland annat arbetade de med de legendariska Kleiber-inspelningarna. Trimborn gick tyvärr bort hösten 2017 men under flera år reste jag till München för att förbereda partitur tillsammans med honom. Hans partitur är fullklottrade med kommentarer om hur olika stycken bör spelas i olika hus – en kunskap han frikostigt delade med sig av.
Vi har valt att använda en textkritisk utgåva för Nibelungens ring på GöteborgsOperan. Wagner är överlag tydlig med hur han vill att hans musik ska spelas och i den här utgåvan finns anteckningar om tempo, dynamik och uttryck som Wagner delgav sångarna under uruppsättningarna 1876.
Varje gång jag har dirigerat en Wagneropera kan jag inte sova på ett dygn, jag är alldeles för uppskruvad. Wagners musik kryper under huden på en. Det krävs lite tålamod för att lära känna hans musik men den som insett dess bråddjup vill uppleva den om och om igen. Jag tror att det är detta som gör att människor reser världen över för att ta del av Wagners operor.
Wagner hade fruktansvärda åsikter men han skapade fantastisk musik. Jag försöker att tänka som dirigenten och pianisten Daniel Barenboim när han fattade det kontroversiella beslutet att sätta upp Wagner i Israel: “Jag vet att Wagner hade hemska åsikter, men detta är enastående konst.”
För mig som dirigent är tiden den största utmaningen när det gäller Wagner. Rhenguldet på sina dryga två och en halv timme utan paus är det längsta verket som en dirigent står på pulten. Wagners senare operor är förvisso längre men ingen opera eller symfoniskt verk är så här långt utan en paus. Det är verkligen något av ett maraton både för oss i orkesterdiket och för dem på scenen.
Jag visste redan som fyraåring att jag ville bli dirigent. Efter att jag hade sett ett filmklipp med Leonard Bernstein blev jag fast. Jag spelade mina favoritskivor om och om igen och stod framför öppna spisen och viftade med armarna i takt med musiken.
Min mormor, som var operasångerska, röstpedagog och pianist, uppmuntrade mig. Eftermiddagarna i hennes hus var fyllda av musik – så småningom kom hon att bli min första musiklärare. Hon älskade och vurmade för skapandet av riktigt bra musik – hon hade oerhört höga krav – och det kom att rotas djupt i mig.”
