Johanna Wernmo är en dansare med öga för detaljer. Under arbetet med Dust and Disquiet har hon frågat sig om destruktivitet och livsbejakande kan existera som parallella krafter.
av Ove Haugen, skribent, radioröst och föreläsare.
Varför valde du dansen?
Varje dag hittar jag nya anledningar till att dansa. I dansen finns rum för så många av mina intressen. För mig är det i studion som det speciella händer. Att stå på en scen har aldrig varit min drivkraft, men självklart är det speciellt att få vara en del av energin som uppstår i den delade upplevelsen med publiken. Det har nog handlat mycket om en nyfikenhet och en vilja att komma så nära en idé, princip eller ett samspel mellan anatomi och fysiska lagar som möjligt, att fortsätta öppna upp lyssnandet. Det är samma sak när jag ser på dans och scenkonst över huvud taget – jag vill vara nära, nästan kunna känna själv vad utövarnas arbete gör med dem, se alla fibrer i deras kroppar när de försvinner in i uppgiften. Jag älskar att se hur olika människor löser saker. Vilka vägar rörelser eller upplevelser tar i deras kroppar.
Hur är det att arbeta med Johan Inger?
Jättekul! Han har ju lång erfarenhet både som dansare och koreograf, så han förstår saker väldigt snabbt. Det gör det lätt att arbeta, det är högt i tak och väldigt lustfyllt, man vågar prova saker, vara öppen och ha roligt samtidigt som man inspireras till att jobba hårt. Johan har sin plan, sin stomme och sina idéer, dansarna fyller i och kommer med input.
Berätta mer om processen.
Det börjar med ett letande. Det är, så att säga, olika skelettbitar som så småningom ska anta en mänsklig kropp. Du vet inte hur den kommer att se ut när du bara har bitarna, men sedan, när musklerna tillkommer och du får ett ansikte, ett ansiktsuttryck, är det dags att finjustera.
Fanns det några särskilda utmaningar?
En utmaning var att hitta ett sätt att jobba med det minimala scenutrymmet i början av stycket. Samtidigt gav det vissa riktlinjer: det är tyger som faller undan, ett efter ett, och vidgar rummet. De avslöjar stenar, som liksom är kvarlämnade på en strand. Det är en rätt så vacker bild, men vid en viss punkt kan stenarna också uppfattas som ett hinder. De är inte flyttbara, de ligger där de ligger, och det speglas kanske också i relationen mellan oss som dansar. Vi börjar i ett slags embryo. Vi behöver varandra, rent fysiskt, för att kunna ställa oss upp, men sedan blir relationerna alltmer komplexa. Det blir ett växelspel mellan mörkt och ljust där dysfunktionaliteten långsamt kryper in och leder mot ett slags kollaps.
Upplever du det som ett dystopiskt verk?
I någon mening, men samtidigt inte. Som jag ser det handlar det om livscykler, både på makro- och mikronivå. Som om början av stycket egentligen inte är en början utan slutet på något som sedan startar om. Life finds a way, det uppstår alltid en rörelse som sätter i gång något.
Dessutom saknas inte manifestationer av hur fint det är att vara tillsammans, att se varandra. Mycket av spänningen i stycket handlar om hur man fungerar som kropp och tar sig fram, kanske driven av nyfikenhet och sökandet efter ett samband. Men i alla relationer finns ju också ett mörker. Vi kan se vårt samhälle på det sättet, som funktionellt och dysfunktionellt på samma gång, och jag tycker det är spännande att jobba med sådana paradoxer. Det ger ett djup till det hela. Är det ljust eller mörkt? Kan det vara både och? Kan destruction och celebration finnas samtidigt?
Ditt sätt att berätta kastar ljus över verkets titel: Dust and disquiet.
Ja, dust får mig att tänka på något som har hänt och hur dammet har lagt sig över det. Disquiet blir det som gror därunder. Det blir aldrig riktigt stilla.
