Med tanke på att Wolfgang Amadeus Mozart enbart blev 35 år gammal, måste hans Teaterdirektören (Der Schauspieldirektor) betraktas som ett moget verk. Den är skriven samma år som Figaros bröllop, 1786, och var enbart tänkt som ett tillfällighetsstycke, ett mindre uppdrag för ett nederländskt statsbesök. Efter en lunch ute på Schönbrunns slott skulle gästerna bjudas på två verk som båda diskuterar operakonstens väsen och teaterns villkor. Mozarts främste konkurrent Antonio Salieri bidrog med Prima la musica e poi le parole (Först musiken och sedan orden). Precis som i Mozarts stycke står där två primadonnor, sopraner förstås, i centrum. Hos Salieri diskuterar man vem av de två sångerskorna som ska erhålla en viss roll – poetens eller kompositörens kandidat, med andra ord: är texten eller musiken viktigast i en opera?
Samtidigt – ja, faktiskt precis samtidigt mitt emot – gavs i samma slottsträdgård Mozarts Teaterdirektören och där drabbade Aloysia Lange och Catarina Cavalieri samman i rollerna som två stridslystna, rivaliserande primadonnor. Mozart måste ha utgått ifrån sin egen erfarenhet, när han låter dem till allt mer exalterade koloraturer skrika ikapp i den arme teaterdirektörens öra om vem som är den första primadonnan och därmed ska ha högst betalt. Det måste också ha varit osedvanligt komiskt med tanke på att de båda sångerskorna var rivaler även i verkligheten. Och inte nog med det, Aloysia Lange hade varit Mozarts käresta innan det i stället blev lillasystern Constanze som gifte sig med honom. Och Caterina Cavalieri var Salieris älskarinna, om man får tro malisen. Så man kan bara tänka sig hur det skvallrades där ute bland träden ute på Schönbrunn! Där hade man verkligen velat vara en fluga på väggen, eller snarare i ett träd.
Teaterdirektören är ingen opera, utan en ganska lång talpjäs med inlagd musik. Musiken består av en uvertyr, två arior (en för vardera sopran), en tersett samt en slutkvartett. Sammanlagt är denna musik inte mer än c:a 25 minuter. Pjäsen är skriven av Gottlieb Stephanie d y, som hade gjort librettot till Mozarts opera Enleveringen ur Seraljen fyra år tidigare. Stycket handlar om en teaterdirektör som samlar en ensemble för att ge sig ut på turné. De två ariorna som sjungs är sopranernas auditionarior, och allt går väl ända fram till att man börjar diskutera gaget. Då bryter helvetet löst i den följande tersetten innan alla knutar är lösta till slutensemblen. Basstämman som kräver ytterst litet i denna kvartett sjöngs sannolikt av en av skådespelarna. Tersetten dessförinnan ger rejäla prov på komik. Bland detaljerna kan nämnas att de båda primadonnorna sjunger anvisningar i stil med ”högre” och ”starkare”: ”Allegro allegrissimo!” Medan den arme tenoren emellan dem försöker lugna ner dem genom att sjunga ”rallentando” eller ”pianissimo”, alltså långsammare och svagare…
Mozart kände väl till de båda sångerskorna då han komponerat för dem tidigare. För Lange, som hade höjd ända upp till trestrukna G, hade han skrivit åtskilliga konsertarior. Bland dem finns ”Vorrei spiegarvi” (1783), som vi har lagt till i vår uppsättning. För Caterina Cavalieri skrev han hela Konstanzes roll i Enleveringen ur Seraljen, och bägge damerna medverkade i Wienpremiären av Don Giovanni två år efter Teaterdirektören.
Problemet med detta briljanta stycke är just att det är en pjäs och inte en opera. Varje gång det ska framföras, måste man hitta en lösning för vad man gör med all den talade texten. På Göteborgsoperan har vi helt sonika tagit bort den och låtit regissören Staffan Aspegren skriva en helt ny text, där det även finns talroller för resten av ensemblen som medverkar i Jolanta efter paus. Hade Teaterdirektören i stället komponerats som en opera, skulle den tveklöst ha uppförts betydligt oftare idag med tanke på hur briljant och humoristiskt komponerat den är.
