Svart och glittrigt. Det är två nyckelord för Pascale Martins kostymdesign. Men Rigoletto själv är rosa. Varför?
Efter att vi i det konstnärliga teamet har pratat ihop oss blir scenografin min utgångspunkt. I det här fallet var Magda Willis scenlösning tidigt definierad och som alltid startade min process med att jag intuitivt samlade på mig allt möjligt, bilder, illustrationer, plagg, material, tills jag så småningom börjar förstå vad som engagerar mig.
Jag har alltid varit intresserad av material, siluetter och kroppars uttryck. Jag har också studerat modedesign – men att ta fram nya klädkollektioner två gånger per år var inget för mig. När jag istället fick chansen att praktisera som kostymassistent på en teater öppnades en ny värld. Jag lämnade hemmet i Schweiz och for till München med all min packning i en ryggsäck. Där blev jag kvar. Jag har arbetat 12–13 år som frilans i Tyskland, Schweiz, Österrike, Malawi och Moldavien men aldrig tidigare arbetat i Sverige. Och det är ett fantastiskt hus. Alla är vänliga och vågar bidra med idéer för att hitta bra lösningar.
Till Rigoletto har jag bland mycket annat inspirerats av den brittiska modefotografen Tim Walkers bilder och av artiklar i tyska tidningar om gängkriminalitet i Stockholm och Göteborg.
För mig är det viktigt att scenografi, kostymer och ljus ger en stark sammanhållen bild. På den vita ljuskuben som utgör scenografin i Rigoletto framstår karaktärerna som urklippta dockor, vilket fick mig att vilja klä hertigens krets i kontrasterande svart. Och i glittrigt, strass, fransar, tyll och päls. Det ska kännas glamouröst, överklass, men också farligt, som svartklädda gängkriminella.
Färgerna har jag sparat till Rigoletto, Gilda, mördaren Sparafucile och hans syster Maddalena. Rigoletto bär rosa för att accentuera hans oro, sårbarhet och melankoli. I kostymförrådet här i huset hittade jag ett perfekt rosa tyg med rutor, vilket även associerar till det faktum att han är en narr, en joker vid hertigens hov.
Sammantaget har jag velat åstadkomma en känsla av tidlöshet. Tajta trikåer och stora kragar kan påminna om 1500-tal men tillsammans med andra plagg, som körens LED-belysta dödskallemasker, placeras vi i ett slags förhöjd nutid. Kraftigt överdimensionerade inslag, som Rigolettos enorma tyllkrage, hertigens huvudbonad eller Grevinnan av Cepranos rosett i håret, skapar en scenisk effekt som också kan användas i berättandet. Rigoletto kan gömma sig i sin krage, använda den som en mantel, bli en ballerina, uttrycka sig med hjälp av den ...
Gilda är stark och uttrycksfull i rosa paljettkostym med hoodie och coola sneakers, ganska obrydd om sitt yttre. Hertigen är både en ’player’, som kan styra och ställa som han vill, och en människa som kan bli förälskad.
Men det är först vid repetitionerna på Stora scen som det syns vad som fungerar och inte. Plagg kan behöva justeras, färgas om, kortas eller förlängas. Uppsättningen ska ha ett konstnärligt artistiskt uttryck men det är viktigt att det inte blir för ‘arty’. Rollfigurerna ska komma oss nära, kännas mänskliga.”
