Dirigenten Rory Macdonald vill forma musiken tillsammans med sångarna och hitta vägen till Mozarts naturligt självklara musik.
”Det finns en sådan enastående glädje i Mozarts musik. Den är så naturlig och så självklar — den hade inte kunnat vara på något annat sätt än den är. När det gäller exempelvis Beethoven anas en kamp, en ansträngning bakom skapandet. Men inte hos Mozart. Den här självklarheten måste jag som dirigent få fram i musiken, det ska låta enkelt även om det inte är det. Ibland behöver man arbeta hårt för att nå fram till det enkla och naturliga.
För mig är det viktigt att vara på samma våglängd som sångarna. Dramat, musiken och sångarnas agerande måste vara förenade. Orkestern och sångarna måste vara tillsammans i skapandet. Inte bara i tempot utan också i känslorna och i energin som sångarna ger på scenen.
I en opera buffa som Figaros bröllop strävar jag efter ljus och lätt musik. Operan är sprudlande livlig; handlingen och karaktärerna kräver en bubblande, brusande känsla — särskilt slutet av andra akten som bjuder på tjugofem genialiska minuter. Scenen byggs gradvis upp. Den går snabbare och snabbare och fler och fler karaktärer gör entré. Då är det viktigt att ha rätt tempo men också att varje förändring på scenen märks i spänningar i musiken. Jag försöker skapa tydliga kontraster och dramatik och på så sätt underlätta för publiken att känna av varje dramatiskt ögonblick.
Inget är svart eller vitt i Figaros bröllop och man kan diskutera karaktärerna nästan hur länge som helst. Ta greven till exempel, som uppför sig rent bedrövligt och hotar grevinnan — det kan vara riktigt skrämmande och obehagligt att se — för att i nästa stund vara öm och nästan humoristisk. Också Figaro är komplex. Hans och Susannas förhållande är fyllt äkta, livsbejakande kärlek. Men Figaro har mörka sidor, han vill hämnas och är lättretlig. När det gäller grevinnan tycker jag om att hon gestaltas av Ida Falk Winland som ger sin roll en ungdomlig karaktär. När det gäller själva musiken gläder jag mig bland annat åt att trumpetarna spelar på en äldre typ av trumpet med en skarpare och mer genomträngande klang som skänker krispighet och en råare färg åt musiken.
Det finns ett ställe där jag måste ha extra fokus. Det är strax innan Cherubin ska hoppa ut genom fönstret. Musiken är snabb och precis och spelas bara med stråkar. Det hela tar inte mer än en minut, men sångarna kan inte höra musiken — de är fullt upptagna med allt som ska hända på scenen. Ändå måste de tajma sina fraser exakt. Då måste de ha koll på mig i orkesterdiket och jag måste vara tydlig. Musiken i andra aktens final är överhuvudtaget komplicerad — det kräver en del repetition för att få det att sitta som det ska.
I Mozarts operor är karaktärerna utsatta på ett annat sätt än i exempelvis en Wagneropera. Där är orkestern stor och sångarna har långa legaton, men hos Mozart måste allt vara precist och glasklart. Även den som inte är expert kan höra om orkestern gör ett litet misstag, eller om en sångare hamnar lite fel. Också mer romantisk musik, som Puccinis, är mer elastisk och tillåtande.
Figaros bröllop är ett känt verk och många har en uppfattning om hur musiken ska låta. Jag tycker om att utmana den uppfattningen. Det vore tråkigt om vi bara strävade efter att återskapa det publiken förväntar sig att höra. Därför är det givande att arbeta med Stephen Langridge. Han betraktar varje fras som vore det första gången och han analyserar skeenden i detalj och drar aldrig ingång autopiloten.
Jag vet aldrig helt hur jag ska tolka ett verk förrän jag har träffat sångarna. Jag tycker om att forma verket tillsammans med dem — jag vill inte göra något som känns obekvämt rent vokalt för dem. Därför utgår jag mycket ifrån deras röster.
Det finns en mängd sätt att spela Mozarts operor på. Äldre inspelningar av Figaros bröllop, till exempel under Karl Böhms eller Otto Klemperers ledning, skiljer sig avsevärt från nyare inspelningar med René Jacobs eller John Eliot Gardiner. Eftersom musiken är så fantastisk klarar den av att spelas på olika sätt.
Nästa gång jag dirigerar Figaros bröllop kommer det med största sannolikhet att låta lite annorlunda. Jag kommer säkert att vilja behålla vissa element från den här uppsättningen men hur det låter hänger ihop med sångarna, musikerna, regin och scenografin. Hur jag dirigerar ett stycke kan till och med påverkas av hur jag mår just den dagen. Musik har en fysisk dimension och påverkas av ens mående. Det gäller också den som lyssnar.”